Daniil Charms:
Falleri
Två personer föll från ett tak. Båda föll de från taket på ett nybyggt femvåningshus. Troligtvis en skola. De for i sittande ställning ner längs taket ända fram till kanten, och där började de falla. Den som först märkte att de föll var Ida Markovna. Hon stod i ett fönster på huset mittemot och snöt sig i ett glas. Och plötsligt får hon se att någon börjar falla från taket på huset mittemot. När hon tittat ordentligt såg Ida Markovna att det var hela två stycken på en gång som föll. Hon tappade fullständigt fattningen, slet av sig skjortan och började snabbt torka av det immiga fönsterglaset med denna skjorta för att bättre kunna se vilka det var som föll från taket. Men när hon insett att de som föll å sin sida kunde få se henne naken och börja tänka vad som helst om henne, hoppade Ida Markovna bort från fönstret och gömde sig bakom en rottingpall, på vilken det en gång hade stått en blomkruka.
Samtidigt fick en annan person syn på dem som föll, en person som bodde i samma hus som Ida Markovna, fast två våningar under. Denna person hette också Ida Markovna. Hon satt precis samtidigt med benen på fönsterbrädan och sydde fast en knapp på sin toffel. När hon slängde ett öga genom fönstret fick hon se dem som föll. Ida Markovna tjöt till, hoppade ner från fönsterbrädan och började hastigt öppna fönstret för att bättre kunna se hur de som föll från taket skulle slå i marken. Men fönstret gick inte upp. Ida Markovna mindes att hon hade spikat igen fönstret nertill med en spik och hon slängde sig mot spisen i vilken hon förvarade sina verktyg: fyra hammare, ett stämjärn och en tång. Med tången i handen sprang Ida Markovna tillbaka till fönstret och drog ur spiken. Nu gick fönstret lätt upp. Ida Markovna böjde sig ut genom fönstret och såg hur de som föll från taket med en vissling flög mot marken.
På gatan hade redan en liten folkhop samlats. Det hördes redan visslingar, och fram mot platsen för den väntade tilldragelsen gick i sakta mak en kortväxt polis. Den stornäste gårdskarlen for omkring, knuffade isär folk och upplyste om att de som föll från taket kunde slå ner i huvudet på dem som hade samlats. Vid den här tidpunkten stod nu bägge Ida Markovna, den ena i klänning och den andra naken, böjda ut genom fönstret, tjöt och stampade med fötterna. Och så till slut slog de som föll från taket, med utspärrade armar och uppspärrade ögon, i marken.
Så slår även vi ibland, när vi faller från uppnådda höjder, mot vår framtids sorgliga bur.
© Översättning Åke Zimmermann