Daniil Charms:
Kistan
En man med smal hals kröp ner i en kista, stängde locket efter sig och började kvävas.
- Jaha, sade den smalhalsade mannen medan han kvävdes, nu kvävs jag i kistan eftersom jag har smal hals. Kistlocket är stängt och släpper inte in luft. Jag kommer att kvävas men locket tänker jag ändå inte öppna. Jag kommer att dö långsamt. Jag ser en kamp mellan liv och död. Kampen blir onaturlig, för vid lika odds kommer naturligtvis döden att segra, och livet, som är tvunget att dö, kämpar bara fåfängt med sin fiende till sista stund utan att alls förlora hoppet. I den kamp, som snart inträder, kommer livet att bli varse hur det skall segra: livet måste tvinga mina händer att öppna kistlocket. Vi får se vem som vinner! Hemskt bara vad det luktar naftalin. Om livet vinner ska jag strö tobak över grejerna i kistan. Nu börjar det: jag kan inte andas längre. Jag är förlorad, det är tydligt. Det finns ingen räddning längre! Och inga höga tankar finns längre i mitt huvud. Jag kvävs!
Oj! Vad var det där? Nu hände nånting, men jag förstår inte vad. Jag såg nånting eller hörde nånting . . .
Oj! Nu hände nåt igen! Herre Gud! Jag har inget att andas. Det verkar som om jag dör . . .
Vad är nu det här? Varför sjunger jag? Det känns som om halsen värker . . . Men var är kistan? Varför ser jag allt som finns i mitt rum? Jag ligger ju inte alls på golvet! Och var är kistan?
Mannen med den smala halsen reste sig och såg sig om. Kistan fanns ingenstans. På stolarna och på sängen låg sakerna som hade legat i kistan, men kistan fanns ingenstans.
Mannen med den smala halsen sade:
- Jaha, livet har alltså segrat över döden på ett för mig okänt sätt.
© Översättning Åke Zimmermann