Daniil Charms:
Professorskans öde
En professor åt en gång något han inte borde ha ätit och han började kräkas.
Hans fru kom fram och sade: "Vad är det." Professorn sade: "Ingenting." Frun gick därifrån.
Professorn lade sig på soffan, låg en stund, vilade ut och gick till sitt arbetess. Men på arbetet väntade en överraskning: Man hade snålat in på lönen. Istället för 550 rubel blev det bara 500 kvar. Professorn kutade hit och dit men inget hjälpte. Professorn gick till direktören men direktören jagade ut honom. Professorn gick till kamrern men kamrern sade "Vänd er till direktören." Professorn satte sig på tåget och for till Moskva.
På vägen fick professorn influensan. Han anlände till Moskva men kunde inte kliva ut på perrongen.
Professorn lades på en bår och bars iväg till sjukhuset.
Professorn låg bara fyra dagar på sjukhuset, så dog han.
Professorns kropp brändes i krematoriet och askan lades i en burk som skickades till hans fru.
Så sitter professorskan och dricker kaffe. En ringning på dörren. Vad nu då? "Ett paket till er."
Frun blev glad, log med hela ansiktet, stoppade en femtiokopekare i handen på brevbäraren och rev snabbt upp paketet.
Hon tittade och i paketet låg burken med askan och en lapp: "Här är allt som återstår av er make."
Frun förstod ingenting, hon skakade på burken, synade den mot ljuset, läste igenom lappen sex gånger och till slut insåg hon vad det var fråga om och blev hemskt ledsen.
Professorskan blev mycket ledsen, grät i tre timmar och begav sig av för att begrava burken med askan. Hon slog in burken i en tidning och tog den till 1:a femårsplansparken, före detta Tavritjeskijparken.
Professorskan valde ut en avsides allé och tänkte just gräva ner burken i marken då en vakt kommer gående.
- Hallå!, skrek vakten, vad har du för dig?
Professorskan blev rädd och sade:
- Jo, jag hade tänkt fånga grodor i burken.
- Nå, sade vakten, det går bra. Se upp bara; det är förbjudet att beträda gräset.
När vakten hade gått, grävde professorskan ner burken, trampade till marken med foten och gick för att ta en promenad i parken.
Men i parken var det någon matros som hakade på henne. "Kom, kom lilla frun", sade han, "kom så går vi och lägger oss." Hon sade: "Varför skulle jag lägga mig mitt på dan?" Men han gick på med sitt: "Kom så lägger vi oss."
Och professorskan fick verkligen lust att gå och lägga sig.
Hon gick längs gatorna och kände sig sömnig. Runtomkring sprang blåa och gröna människor, men hon ville bara sova.
Hon gick och sov. Och hon drömde att Leo Tolstoj kom emot henne och höll en potta i händerna. Hon frågade honom: "Vad har du där?" Och han pekade på pottan och sade:
- Titta, sade han, här har jag gjort ett och annat, och nu går jag för att visa hela världen. Folk kan gärna få titta allihop.
Professorskan började också titta och såg att det inte alls var Leo Tolstoj, utan ett skjul och i skjulet satt en höna.
Professorskan försökte fånga hönan, men hönan gömde sig under en soffa och tittade nu fram som kanin.
Professorskan kröp efter kaninen under soffan och vaknade.
Hon vaknade och märkte att hon verkligen låg under en soffa.
Professorskan kröp fram under soffan och såg att rummet var hennes eget. Och där stod bordet med det odruckna kaffet. På bordet låg lappen: "Här är allt som återstår av er make."
Professorskan brast i gråt igen och satte sig för att dricka upp sitt kalla kaffe. Plötsligt en ringsignal. Vad nu? Några män kom in och sade. "Kom så åker vi."
- Vart då?, frågade professorskan.
- Till dårhuset, svarade männen.
Professorskan började skrika och spjärna emot men männen grep henne och förde bort henne till dårhuset.
Och nu sitter en fullständigt normal professorska på en brits i dårhuset, håller ett metspö i handen och fångar osynliga fiskar på golvet.
Den här professorskan är ett sorgligt exempel på hur många olyckliga människor det finns som inte har den plats i livet de borde ha.
© Översättning Åke Zimmermann