Daniil Charms:
Riddare
Det var ett hus fullt av gamla gummor. Hela dagen stapplade gummorna omkring i huset och slog ihjäl flugor med pappersstrutar. Allt som allt fanns det trettiosex gummor i huset. Den piggaste gumman, som hette Jufleva, kommenderade de andra gummorna. Olydiga gummor nöp hon i axeln eller satte krokben för så att de ramlade och slog sönder sina nyllen. Gumman Zvjakina, som hade straffats av Jufleva, föll så olyckligt att hon slog sönder båda käkbenen. Man fick kalla på doktorn. Denne anlände, tog på sin vita rock och när han hade undersökt Zvjakina, sade han att hon var för gammal för att man skulle kunna räkna med att hennes käkben kunde bli bra igen. Därefter bad doktorn att man skulle ge honom en hammare, stämjärn, tång och ett snöre. Gummorna for länge omkring i huset, och eftersom de inte visste hur en tång och ett stämjärn såg ut, kom de fram till doktorn med allt som de tyckte liknade verktyg. Doktorn svor länge men när han till sist hade fått alla nödvändiga föremål, bad han alla att avlägsna sig. Gummorna, som brann av nyfikenhet, avlägsnade sig högst ovilligt. När gummorna svärande och muttrande hade troppat av ur rummet, låste doktorn dörren efter dem och gick fram till Zvjakina. "Nu ska vi se då", sade doktorn, höll fast Zvjakina och band henne hårt med snöret. Utan att ägna någon uppmärksamhet åt Zvjakinas högljudda skrik och tjut, lade doktorn därefter an stämjärnet mot hennes käkben och slog till ordentligt med hammaren mot stämjärnet. Zvjakina ylade med en rosslig bas. Efter att ha krossat Zvjakinas käkben med stämjärnet, tog doktorn tången, knep fast den i de zvjakinska käkbenen och slet loss dem. Zvjakina tjöt, skrek och rosslade helt indränkt i blod. Men doktorn slängde tången och de urrivna zvjakinska käkbenen på golvet, tog av sin vita rock, torkade av händerna på den, gick fram till dörren och öppnade den. Gummorna störtade med ett vrål in i rummet och stirrade med uppspärrade ögon, än på Zvjakina, än på de blodiga bitarna som drällde på golvet. Doktorn knuffade sig fram mellan gummorna och gick. Gummorna slängde sig fram mot Zvjakina. Zvjakina tystnade och började tydligen dö. Jufleva stod också där, tittade på Zvjakina och tuggade solrosfrön. Gumman Bjasjetjina sade:
- Ja du Jufleva, en gång vandrar vi också den vägen.
Jufleva sparkade till Bjasjetjina, men denna hann hoppa åt sidan.
- Kom så går vi, kärringar!, sade Bjasjetjina, Vad har vi här att göra? Jufleva kan pyssla med Zvjakina så går vi andra och slår ihjäl flugor.
Och gummorna rörde sig ut ur rummet.
Jufleva, som fortfarande tuggade sina solrosfrön, stod mitt i rummet och tittade på Zvjakina. Zvjakina tystnade och låg orörlig. Kanske dog hon.
Här slutar författaren sin berättelse eftersom han inte kan hitta sitt bläckhorn.
© Översättning Åke Zimmermann