Daniil Charms:
Rehabilitering
Utan att skryta kan jag säga att när Volodja slog mig på örat och spottade mig i pannan, nöp jag till honom så att han inte glömmer det i första taget. Först senare slog jag honom med primusköket, och strykjärnet slog jag honom med på kvällen. Så han dog inte alls på en gång. Det är inget bevis att jag skar benet av honom på dagen. Då levde han fortfarande. Och Andrjusja slog jag ihjäl av bara farten, det kan jag inte ställa mig till svars för. Varför skulle Andrjusja och Elizaveta Antonovna komma i vägen för mig. Det var onödigt av dem att hoppa fram bakom dörren. Jag anklagas för blodtörstighet och det påstås att jag drack blod, men det är lögn. Jag slickade upp blodpölarna och fläckarna, vilket är naturligt för en människa som måste utplåna spåren efter sitt, låt vara obetydliga brott. Inte heller våldtog jag Elizaveta Antonovna. För det första var hon inte längre oskuld, och för det andra hade jag att göra med ett lik, så hon kunde inte klaga. Och det att hon precis skulle till att föda? Jag drog ju ut barnet. Och att han inte ens blev född till den här världen, det är ju inte mitt fel. Jag slet inte huvudet av honom, anledningen till det var hans smala hals. Han var inte skapt för jordelivet. Det är sant att jag mosade ut deras hund på golvet med stöveln. Men det vore väl ändå cyniskt att anklaga mig för mordet på en hund när tre människoliv, skulle man kunna säga, just har gått till spillo. Barnet räknar jag inte. Men låt gå; i allt det här (det kan jag medge) kan man spåra en viss hårdhet från min sida. Men att anse för brottsligt att jag satte mig och tömde tarmen på mina offer, det är väl ändå, förlåt mig, absurt. Tömma tarmen är ett naturligt behov och följaktligen inte alls brottsligt. Jag förstår alltså försvarets farhågor men hoppas ändå på fullständigt frikännande.
© Översättning Åke Zimmermann