Daniil Charms:
3
Nu fattar jag allt: Leonid Saveljevitj är tysk. Han har till och med tyska vanor. Se bara hur han äter. En renodlad tysk, utan tvivel! Till och med på benen syns det att han är tysk.
Utan att skryta kan jag säga att jag är mycket observant och skarpsinnig.
Om man till exempel tar Leonid Saveljevitj, Julij Berzin och Volf Erlich och ställer dem tillsammans på en trottoar, så kan man säga "liten, mindre, minst".
Det tycker jag är kvickt, för det är rätt så roligt.
Men Leonid Saveljevitj är i alla fall tysk! När jag träffar honom ska jag absolut säga det till honom.
Jag anser mig inte vara särskilt intelligent, ändå måste jag säga att jag är intelligentare än alla andra. På Mars kanske det finns de som är intelligentare än jag, men på jorden? Knappast.
Olejnikov sägs till exempel vara mycket intelligent. Jag håller med om att han är intelligent, fast inte särskilt. Han har till exempel upptäckt att om man skriver 6 och vänder på det så får man 9. Det tycker jag inte är så särskilt intelligent.
Leonid Saveljevitj har fullständigt rätt när han säger att en människas förnuft är hennes värde. Har hon inget förnuft så har hon heller inget värde. Jakov Semjonovitj opponerar sig mot Leonid Saveljevitj och hävdar att en människas förnuft är hennes svaghet. Enligt min åsikt är detta i sig en paradox. Varför skulle förnuft vara svaghet? Absolut inte! Snarare styrka. Det anser jag.
Vi samlas ofta hos Leonid Saveljevitj och talar om det här.
Om en tvist uppstår, är det alltid jag som går segrande ur tvisten. Jag vet inte själv varför.
Av någon anledning ser alla på mig med förvåning. Vad jag än gör, tycker alla att det är märkvärdigt.
Men jag anstränger mig ju inte ens. Allt kommer av sig självt.
Zabolotskij sade en gång att det är typiskt mig att ta befälet. Han måste ha skämtat. Jag har aldrig ens haft nåt dylikt i tankarna.
I författarförbundet anses jag vara en ängel, av någon anledning.
Hör på, mina vänner! Ni får faktiskt inte vara så undfallande inför mig Jag är precis som ni, fast bättre.
4
Jag hörde en gång någon säga: "fånga ögonblicket". Det är lättare sagt än gjort. Enligt min uppfattning är det ett meningslöst uttryck. Och man ska verkligen inte uppmana till nånting omöjligt.
Det här säger jag med fullständig övertygelse, för själv har jag prövat allt. Jag försökte fånga ögonblicket men jag lyckades inte, utan slog bara sönder min klocka. Nu vet jag att det är omöjligt.
Lika omöjligt är det att "fånga vår epok", för den är också ett ögonblick, fast lite större.
Det är en annan sak om man säger "inpränta det som händer i detta ögonblick". Det är en helt annan sak.
Så här till exempel: Ett, två, tre! Det hände ingenting! Nu har jag inpräntat ett ögonblick i vilket det inte hände nånting.
Jag nämnde detta för Zabolotskij. Han tyckte mycket om det, och satt en hel dag och räknade: Ett, två, tre! Och noterade att ingenting hände.
Zabolotskij påträffades under denna sysselsättning av Sjvarts. Även Sjvarts började intressera sig för denna originella metod att inpränta det som försiggår i vår epok, för det är ju ögonblicken som sammantagna utgör en epok. Men jag ber er notera att upphovsmannen till denna metod återigen är jag. Återigen jag! Helt enkelt fantastiskt!
Det andra har svårt för, gör jag utan ansträngning!
Jag kan till och med flyga. Men det tänker jag inte berätta om, för det är ändå ingen som tror mig.
6
Nu ska jag säga några ord om Aleksandr Ivanovitj.
Det är en pratmakare och hasardspelare. Men om jag uppskattar honom för något, så är det för att han är mig underdånig.
Dagar och nätter håller han vakt framför mig och väntar bara en antydan till befallning från min sida. Jag behöver bara ge denna antydan och Aleksandr Ivanovitj flyger som en vind för att uppfylla min vilja. Därför köpte jag några tofflor till honom och sade: "Här, ta på dem!" Och nu har han dem på sig också.
När Aleksandr Ivanovitj kommer till GOSIZDAT*, skrattar alla och säger till varann att Aleksandr Ivanovitj har kommit efter pengar.
Konstantin Ignatjevitj Drevatskin gömmer sig under skrivbordet. Det säger jag i allegorisk mening.
Mest av allt tycker Aleksandr Ivanovitj om makaroner. Han äter dem alltid med skorpsmulor. Han sätter i sig nästan ett helt kilo, och kanske mycket mer.
När Aleksandr Ivanovitj har satt i sig makaronerna, säger han att han mår illa och lägger sig på soffan. Ibland kommer makaronerna tillbaka.
Kött äter Aleksandr Ivanovitj inte och kvinnor tycker han inte om. Fast han tycker om dem ibland. Riktigt ofta, förresten.
Men kvinnorna som Aleksandr Ivanovitj tycker om är enligt min smak fula, och därför kan vi anse att det inte ens är kvinnor.
Om jag säger nånting så är det sant. Jag råder ingen att diskutera med mig, han får ändå stå med lång näsa, för jag pratar omkull vem som helst.
Det är ingen idé att ni bråkar med mig. Många har försökt. Alla har jag kväst. Det betyder inget att jag ser ut som om jag inte skulle kunna prata; när jag kommit igång finns det ingen hejd.
En gång kom jag igång hos Lipavskijs och satte iväg! Jag pratade ihjäl allihop! Sedan gick jag till Zabolotskij och pratade omkull alla där. Sedan gick jag till Sjvarts och pratade omkull alla där. Sedan gick jag hem och fortsatte prata halva natten.
© Översättning Åke Zimmermann