Daniil Charms:
* * *
En kortväxt herre med en liten sten i ögat gick fram mot dörren till en tobaksaffär och där stannade han. Hans svarta lackskor glänste intill stentrappen som ledde in i tobaksaffären. Skospetsarna var riktade in mot affären. Två steg till och mannen skulle ha försvunnit bakom dörren. Men av någon anledning dröjde han kvar, som om han avsiktligt ville sätta huvudet under den tegelsten som föll från taket. Mannen tog till och med av sig hatten och blottade sin kala hjässa, och på så vis träffade tegelstenen rakt i hans nakna huvud, gick rätt igenom skallbenet och trängde in i hjärnan. Mannen föll inte. Nej, han bara vacklade till lite av det fruktansvärda slaget, drog fram en näsduk ur fickan, torkade bort hjärnsubstansen som runnit ut över ansiktet och vänd mot hopen som ögonblickligen hade samlats omkring mannen, sade han:
- Var inte rädda, mitt herrskap. Jag är redan immun. Ser ni att jag har en liten sten i högra ögat? Det var också en sån här historia. Jag är redan van vid det. Nu mår jag prima igen.
Och med dessa ord tog mannen på sig hatten, gick sin väg och lämnade den villrådiga folkhopen fullkomligt förvirrad.
© Översättning Åke Zimmermann